Började dagen att pigg som en nötskrika försöka få upp Oscar och Henke ur sina sängar då snart var dags för utcheckning. Fick dock snart inse att mina insatser var lönlösa och ännu en gång blev det jag å Erik som införskaffade dagens frukost. När den väl var framdukad kravlar ölkungarna ut i köket.
Vi drar en liten runda på stan, dagen innan hade vi kollat att tåget till Mostar gick vid 7 på kvällen. Vi sätter oss i en park med en kaffe, Erik står för han tycker det är äckligt i gräset till Henrik erbjuder honom en pappkasse att sitta på. Vi bestämmer oss för att ta oss bort till stationen som är sådär härligt dekadent och deprimerande, precis som vi(mest Oscar) vill ha det. Har hittat ett litet cafe på stationen där man kan blicka ut över betongen och se när de uttjänta spårvagnarna kommer och går. Spårvagnarna i Sarajevo är sådana som blivit för gamla å slitna för att användas i andra städer och därför skänks till staden typ gratis.
Henke å Oscar tar spårvagnen medan jag å Erik går, jag vill se några av de platserna som guiden från igår berättat om. Bland annat att man på ställen där granater slagit ner och orsakat massakrer målat granathålet rött, dessa hål kallas ”Sarajevo Roses” och är en ganska makaber syn. Dessutom vill jag besöka den marknaden där den granaten som skördade mest liv slog ner. Granaten va fortfarande kvar, nerkilad i asfalten och inglasad som ett minnesmärke. På väggen bakom var namnen på alla dess offer uppskrivna. Marknaden var dock igång som alltid.
Ett än mer sorgligt monument var det som rests till minne över alla de 1600 barn som dött under belägringen. Vi hade gått för i det även dagen innan men passerade nu ännu en gång påväg till järnvägsstationen.
Stationen bar även den sina spår efter kriget liksom många andra byggnader i staden, kulhål är inget man behöver leta speciellt länge efter i Sarajevo. Den överproportionerade statationen gav ett öde och övergivet intryck. Inga tåg åkte förbi på den tiden vi väntade på vårt tåg. Det inkom till stationen något försenat, ett tåg som faktiskt var en gåva till bosnien från Sverige. Ett uttjänt tåg från 1950 talet. Att se skyltar som ”nödbroms” och ”avfall” i Bosnien var inte väntat.
Färden dunkade sig fram genom bosniens slående vackra bergslandskap. Jag kunde inte undgå att notera skyltar vid trädgränsen på några ställen med svarta dödskallar och texten ”Mines”. Landet är fortfarande, nu 20 år efter kriget, på många ställen täckt med minor.
Vi hade en ung bosnier som resesällskap som vänligt svarade på våra frågor och berättade om landskapet vi passerade. Vi kom fram till Mostar runt 11 på kvällen. Precis när vi gick av tåget får jag ett sms från hostellet om när vi kommer, jag svarar att vi precis gick av tåget och vi blir strax uppmötta av Amar som visar oss vägen. En genomsnäll bosnier som genast ser till att fixa en tur genom Hercegovina följande dag så att vi ska få ut max av vår korta vistelse. Han pekar ut en bra restaurang och berättar hur vi ska komma till Mostars självklaraste turistattraktion. Den gamla turkiska bron, som raserades under kriget av kroatiska styrkor, men som rekonstruerats och nu är i naturligt skick. Både den och Mostars gamla stad var en slående upplevelse att se. Om man någon gång kommer till Bosnien måste detta vara det självklara resemålet. Vi fick höra att folk från trakten brukade hoppa från den 27 meter höga bron för en slant från turisterna. Ser tyvärr inget av det nu. Det är nog lite sent.