Game on!
Jag tar mig tillsammans med Johan ut till Lidingö. När man gått av tunnelbanan är det riktigt mycket folk som ska på bussarna som kör den sista biten. Även fast vi var i god tid blir man direkt orolig när man ser köer. Det går ändå snabbt och jag får hämtat ut startlapp och tar mig till starten.
På Lidingöloppet startar inte alla samtidigt utan det är startled som gäller. Farsan som sprungit innan började 2 led framför mig, medan jag och Crister som var förstagångslöpare fick börja i 8:nd led. För varje led som ger sig av blir man nervösare… snart är det dags. Det längsta jag sprang innan loppet var 2 mil. Man ska inte behöva träna på den distansen man ska springa på då det tär mycket på kroppen så man ska försöka att inte göra det för mycket. Jag känner mig ändå säker på att jag kommer att ta mig runt. Min polare Sebbe sprang loppet året innan och fick då en tid på 02.57 tror jag, det hade ju vart för jävla kul att slå den. Under 3 h känns hur som helst som en tid man kan vara stolt över så där ligger väl mitt mål såhär inför loppet.
Farbror Crister är en riktigt löpare och satsar alltid stenhårt, och jag kan ju inte gärna fega ur när han föreslår att vi ska satsa hårt i början så att vi kommer bland dom första i klungan som tar sig in på spåret. Alla startar på en äng som smalnar av och det är risk för kö om man kommer en bit back. Detta hade jag sannolikt inte gett mig in på om inte han hade föreslagit det men sagt och gjort! Startsnöret lyft och Crister far iväg som ett skott och det är bara att ta rygg. Vi slipper kö och kommer efter bara någon kilometer ikapp dom långsammaste i startledet framför oss. Det känns bra men Crister håller ett ruggigt tempo, än så länge känns foten OK…. tror jag.
Helvetet bryter loss
Det smyger sig på, precis som det gjorde förra gången, men snart kan jag inte förneka det längre, efter bara 5 km börjar jag känna smärtan från foten komma tillbaka. Shit! Hur fan ska det här gå, sluta tänker jag som sagt inte göra… Det är bara å bita ihop. Nu börjar det som ganska överlägset är det mest plågsamma jag någonsin pinat mig igenom i mitt liv. Jag provar allt, springa på tå, springa på hälar, vinkla foten, allt gör ont. Jag kommer fram till att jag får variera det hela, och efter ett tag kommer jag in i en rätt konstig löpstil som gör minst ont i foten.
Jag tar mig på detta sätt förbi första milstolpen och när jag ser skylten 18 km kvar känner jag mig ändå ganska hoppfull. Kolhydratuppladdningen har gjort sitt och jag känner ingen brist på energi i nuläget, det känns bra! Jag kommer ta mig igenom det här!
När fan kommer backen?
Jag har hört av folk att det på banan ska finnas en backe, fruktad av många, kallad Abborebacken. Den ska tydligen vara riktigt brant och jag har faktiskt ingen aning exakt när på banan den kommer… Kanske har jag redan passerat den utan att märka nåt? 😀 Jag blir mer och mer övertygad om det… tills jag ser skylten. ”Välkommen till Abborrebacken”. – Tack som fan….
Ingenting man missar direkt kan jag berätta. Backen vi ska upp för är så brant att stigen inte kan gå rakt upp, istället går den snett upp för berget och det är korvstoppning! ALLA går! Jag har skitont och vill för fan inte stanna. Så jag springer bredvid stigen förbi masken av människor som segar sig upp, i mina ögon är det där bara att dra ut på sitt lidande. Dock får jag snart ge upp mitt fåfänga försök att ta mig förbi i terrängen, är inte speciellt energieffektivt och jag vill inte slösa på mer krafter än nödvändigt så jag rättar in mig i ledet och går några meter, men får snart en lucka så att jag kan börja springa igen.
Vid det här laget har jag ont på fler ställen än i foten, den konstiga löptekniken gör att jag börjar få känningar i knät, men å andra sidan har jag börjat vänja mig vid fotsmärtorna nu. När jag ser skylten 9 km kvar är känslan och tankarna som snurrar i huvudet inte alls lika positiva som dom var när jag såg skylten med 18 km kvar… Va fan! 9 km! Det är för fan hur långt som helst, det är konstigt hur mycket energin påverkar sinnesstämningen. Jag hade uppenbarligen inte lika mycket energi i depåerna kvar längre. Jag käkar en bulle och en banan på varje stopp och tar ett glas energidryck för att kompensera.
En glad överraskning
Plågorna fortsätter, men vid 2 km skylten öppnar sig en glipa av hopp i den svarta tunneln av trötthet och smärta jag befunnit mig i den senaste timman, jag är dock helt övertygad om att mitt mål gått helt åt helvete, jag har säkert vart ute i 3.20 nu…. Men just nu spelar det ingen roll! Jag kommer klara det!
När slutspurten börjar släpper jag allt vad löpteknik heter och stegar iväg med mina gamla älgakliv! Jävlar va gött! Jag klarade det!
Får genast tag på Johan som väntat på mig i mål! Frågar lite uppgivet hur dålig tid jag fick… 02.47 blir svaret! Jag kan inte riktigt fatta det! Jag kom under 3 timmar! Jag spöade Sebbe! Fy fan va gött, bättre än så här kan det inte bli!
Att ta sig hem till Johan var en prestation i sig, jag kunde knappt gå, musklerna i benen stelnade till direkt och foten dunkade som ett disko rave. Men va fan gör det! Steg 1 på klassikern avklarad, inget kan vara värre än det här.
Relaterade Bilder:
