En historia om det mest plågsamma jag gjort hittills
Tankar inför Lindingöloppet.
Löpa kan väl alla? Som gammal fotbollsspelare som sprungit en hel del mil i mina dagar kändes inte löpning som något jag inte behärskade lika väl som att gå, en åsikt som jag måste erkänna att jag faktiskt fick fila lite på efter att jag började sätta mig in i det. Löptekniker, skor och skador, fanns en hel del jag inte visste insåg jag rätt snabbt. Tanken var att jag och polarn Erik skulle springa loppet tillsammans, som det första steget i en Svensk klassiker. När farsan fick höra att jag skulle köra klassikern var han inte sen att hänga på. Han hade redan kört alla grenar, och skulle avsluta med Vansbro den här sommaren för att få gjort sin äkta klassiker. Men som sagt, han var inte sen att hänga på en gång till. Även min farbror Crister skulle också prova på att ställa upp i Lidingöloppet, ingen klassiker för hans del, han nöjde sig med löpning och skidåkningen.
Lidingöloppet bokade vi redan i mars, så det kändes som det var ganska gott om tid att förbereda sig. Naturligtvis gjorde jag det klassiska misstaget att inte köra igång på allvar förrän 2 månader innan loppet, något jag fick anledning att ångra ganska bittert. Kruxet med att springa långa distanser är att det sliter på kroppen en hel del, konstigt kan man tycka i och med att löpning känns som något naturligt som vi borde kunna klara av utan att gå sönder. Jag antar att vi helt enkelt gör det så lite att kroppen har vant sig att inte springa. Därför är det viktigt att man vänjer den långsamt vid påfrestningarna som löpning under lång tid innebär, främst för knän och fötter.
Löpteknik
Lägligt nog arrangerades det en löparkurs på jobbet som jag fick chansen att ta del av. Under kursen fick jag lära mig hur man skulle springa för att minimera risken för skador. Nyckeln ligger i att få bort så mycket av de tunga stötarna mot knän och fötter som möjligt. Alltså absolut inte springa med långa älgkliv som jag alltid gjort och tyckt fungerat skitbra. Istället är det småkorta steg med extremt hög frekvens som gäller. 3 steg i sekunden närmare bestämt, det blir 180 steg i minuten. För att vänja mig vid det här lyssnade jag på musik med 180 BPM. Det var riktigt ovant och jobbigt i början men jag tror att jag kom in i det efter ett tag, som allt annat blir det jobbigare att hålla en teknik ju tröttare man blir, därför hände det lätt i början att man glömde av sig och återgick till sin normala löpstil. Det tar månader att byta löpstil, så 2 månader innan var alltså alldeles för kort egentligen.
Istället för att trappa upp min löpning, alltså börja på korta distanser och långsamt öka dem, körde jag så klart igång med långa distanser direkt, ca 15 km var ganska standard. Jag fick gjort ganska många mil, men 2 veckor innan Lidingöloppet blev det problem.
F*n också…
Under en runda i Göteborg på 15 km gick det nog inte mer än 2-3 km innan jag började känna en obehaglig känsla under höger fot. Jag fortsätter springa, för varje steg jag tar blir känslan intensivare och övergår snart i smärta. Vid 5 km stannar jag upp, jag vågar helt enkelt inte fortsätta. Jag tar av mig skorna för att på sätt belasta foten annorlunda och linkar tillbaka hem i sockarna… oron sätter in, tänk om jag inte kan springa loppet? Jag bestämmer mig för att köpa nya skor på löplabbet redan dagen efter, det måste vara min gamla joggingskor det är fel på! Jag har på mig dom nya skorna så mycket som möjligt de sista dagarna, jag vet ju hur dumt det är att springa i helt nya skor, särskilt en distans på 3 mil. Men jag känner inte att jag har mycket annat val, att ställa in finns inte i mitt vokabulär. Jag har ont under foten i 2 dagar efter träningspasset, sedan minskar det, jag bestämmer mig för att inte springa mer innan loppet utan bara gå med mina nya löparskor så mycket som möjligt.
Uppladdning
Att ladda upp inför ett lopp av den här distansen såg jag redan då som en självklarhet. Googlade runt lite och pratade med folk med erfarenhet, hur ska man käka innan? Det är inte speciellt svårt egentligen, kolhydrater i stora mängder, käka tills man inte orkar mer och sen lite till. Dricka mer än vanligt är också något som känns som en ganska god idé. Jag hade bokad in mig hos en polare i Stockholm som jag kunde slagga hos, kvällen innan loppet gick vi ut och käkade med andra bekanta i Stockholm och jag tänkte att 2 öl kan man nog hinka i sig också, kolhydrater ju 😉 Avslutade kvällen med en rejäl godispåse med mycket vingummi, något som kanske låter konstigt men som jag faktiskt blivit rekommenderad av folk med många maraton bakom sig. Jag antar att det mesta är psykologi hur som helst.
Man kan bara förbereda sig till en viss grad, det svåra blir loppet i sig. Vilja och smärttröskel är det som tar dig längst.