Arla morgonstund har guld i mun heter det. Men det kändes onekligen lite osäkert när kockan ringde 05:15 efter ännu en natt med gråt och tandagnisslan. Som en hålögd vålnad skred jag upp och haffade mackpacket i kylen. Slevade tyst som en mus i mig en halvliter yoghurt. Tog den fördigpackade väskan och dagens kläder och smög ut i trapphuset och klädde på mig. Allt detta utan att det utlösa det ofelbara larmsystem som en seriekopplade ett- och treårig utgör.
Efter en huttrande väntan i det tillstynes varma men i realiteten obarmhärtigt kalla vädret kom Emil inglidanded med all den tysta mellanchefsvärdighet som en eldriven personbil i dagsläget utstrålar. Vi bytte fordon till den 20 år gamla, Trollhättetillverkade pöbeltrasportören och satte kurs mot spänstigare vägar. Sebastian hade även han stått och huttrat i morgonsolens blekastrålar och hoppade tacksamt in i bilen. Ny kurs. Mot Stenungsbaden! Där mötte vi upp Tony Trapast. Plattan i mattan mot Tuvesvik! Vi susade fram i otrolig hastighet och komfort när vi hamnade bakom en morgonpigg ditektör som sinkade flowet. Ring ring vem där, von schiller där är. Fredrik hade antingen skuggat oss hela vägen och när ingen såg, snabbt som satan kört om eller kastat sig fram ur något bra gömställen. Oavsett åkte vi i samlad fullfartskolon till Tuvesviks. Med 15 min till godo står vi på kajen och njuter av västkust i morgonsol. Alla hade nu kläder efter väder förutom Tony som likt en obstinat 13 åring vägrade allt annat än sommarjackan. Han njöt så han hacksde tänder och utstålade pondus som en blöt kattunge men verkade ändå nöjd över att få bestämma själv. 5 minuters båtfärd. 10 minuters promenad och vi anlände vid Chateau Höpallen. En röd stuga med vita knutar som på sina dryga 50 kvm rymder allt man behövde och lite till. En snabb kaffe och vi begav oss ut på dagens trapets. Trapast… trapist…. Va fan ni vet vad jag menar. Vi gick på promenad. Vi skred i makligt tempo genom ett omväxlande landskap med gulvivsbeströdda ängar, djupa kärr och av vinden kuvade ekar. Distanden var kort men insatsen hög i alla fall om man frågar Emil som mellan tunga andetag försökte försäkra sig om att vi andra pallade trycket. Gullit men genomskinligt! Efter några timmar började vi närma oss Härmanöhuvud som likt en hägring dansat oförändrad i horisonten under merparten av vår strapats. Innan vi gjorde sista stöten mot toppen pausade vi på en grön strandäng omgiven av blommande slån som hoppfullt spred en doft av sommar. Emil langade fram stormköket och gruppen höll andan. Vad skulle han ha glömt? Ingenting visade det sig! Emil 2.0 är på plats och lämnar nu mera mycket lite åt slumpen. Körvar frästes på i rasande takt och stämningen som var god innan blev än bättre när lukten av svedd gris spred sig. Må hända hadde de små glada burkar som Sebastian så fint släpat på hela turen ett finger med i spelet.
Efter lunchen återupptogs vandringen och fem hjärtumsgubbar hoppade som begsgetter mellan toppar och över bråddjupa klyftor med ibland illa dåld förskräckelse. Toppen nåddes och vi belönades med en storslagen utsikt över den tillryggalaggda sträckan och ett gnistrande västerhav.
Färden hemmåt påbörjades och vi höll konstant utkik efter de oranga irrbloss som med blandad framgång visade vägen. Kaffepaus, bad, ölpaus och vi var åter vid Höpallen. Maten som Emil hade planerat förbereddes med många hållpunkter och pekpinnar. Väldigt många nu när man tänker på det. Emil beskriver sitt ledarskap som frihet under ansvar. Vi konstaterade att det var väldigt skralt med frihet. Pekpinnen bröts och potatis förkokades så fort Matgestapo lämnade stugan för att tända bastun. Väl tillbaka och påtagligt inspirerad av eldandet började Emil med köttet. Stugan rökfylldes gång på gång men middagen var likväl ljuvlig. Tore Vretmans toast skagen till förrätt, Smöreldad entrecote med ugnsstekt potatis, majs och sparris ackompanjerades av väl valda viner och gott humör. Efterrätten intogs i lusthuset ovanför huset. Sötman i whiskeyn balanserades med beskan i samtalsämnet. Flyga eller icke flyga. Jag målade in mig i ett hörn, och ut mig till mesias samtidigt som jag trampade på alla tår i min väg. Sorry gubbar. Till mitt försvar finner jag det svårt att stirra ignoransen i vitögat utan att spotta lite😘.