Vasaloppet 2014!

Så var det alltså dags för elddopet! 9 mil på längdskidor i fäders spår 😀

Inte många timmars sömn, det var inte helt lätt att somna igårkväll. Men kvart över 3 är det dags att börja vakna till liv. Frukost direkt och sedan upp till rummet och se till att få med sig alla grejjer. Viktigast är kanske att chippet sitter fast på benet, utan det kommer man inte lång. Ganska skönt att det är en bit till Bergaby från skolan där vi sover. Vi bor bara 6 km från målgången men alltså ca 9 mil från starten. Även fast vi är ute tidigt, och det absolut inte är första gången den här resan arrangeras så hamnar vi i bilkö. Bussen, som i vanliga fall brukar vara vid startfållorna innan 6 så att man i god tid kan lägga ut sina skidor på de bästa platserna, kommer inte fram förrän ca 7. I startled 5 står även min farbror Crister som är rätt så seriös med det här så det blir till att springa efter honom till fållan. Först lämna väskan med ombyte vid lastbilarna så klart så att man kan duscha direkt när man kommit i mål.

På plats i startled 5 ca halv 8, starten går 8, man hinner tömma blåsan en gång till och vara med på den gemensamma friskisuppvärmningen. Av med jackan och ner med den i säcken innan man drar på sig skidorna och väntar de sista minutrarna. Speakern drar lite curiosa om detta 90-e vasalopp innan start, tydligen hela 9000 förstagångsåkare med. Johannes står som sagt i 8e led och Emil i 10e tillsammans med 5000 andra.

Nervositeten är inte så hög som man kan tro i det här läget, man ser faktiskt fram emot att köra igång, klart man har vissa förväntningar och farhågor. Första backen har man ju hört snackas om och jag räknar kallt med att det blir en hel del köande där. Jag är rädd för 3 saker under det kommande loppet:

1. Att bryta en stav
2. Att magen ska rasa och man ska behöva skita ner sig för att komma i mål
3. Att gå in i väggen i ett tidigt stadium och inte orka slutföra

Starten går!

08.00! Vasaloppet 2014 är igång och åkarna börjar genast röra sig framåt, jag lägger mig nära Crister och tänker inte släppa in nån framför mig, inser dock snart att det inte kommer gå att hålla ihop. Föredrar hur som helst att köra själv, trivs bäst med det. Så jag släpper Crister och tar mina egna vägar. Det har varit en massa snack om att försöka hålla sig till vänster men det är inget jag bryr mig om utan glider på till höger, Blir lite krockar och sånt några gånger då trängseln är stor och alla vill framåt, men det rör sig snabbare än jag tror framåt. Framme vid backen på nolltid, här börjar det bli trixigt, de allra flesta saxar, några försöker diagonala med blandat resultat. Jag håller stavarna nära kroppen, livrädd för att bryta någon av dem och på så sätt försämra utsikterna för ett bra lopp. Ändå var jag nära att lyckas få den knäckt när någon ställer sig på min skida vilket får mig att ramla. jag hugger i staven lite för långt ut och någon sparkar till den och jag vågar knappt titta… Men den höll… lättad fortsätter jag saxgången uppåt. Väl uppe står många och skrapar bort fastfryst snö från undersidan på skidorna, men jag nöjer mig med att sparka loss det i spåren och börjar nu på allvar få upp farten. Upp på myrarna och snart är man redan i Smågan där jag tar mig en kopp energidryck.

Tror tiden ligger på ca 1.04 nu, En bra tid med tanke på köandet. Vill vidare direkt så ger mig ut på en gång. Det går bra fram till 2 mil men sedan vill jag minnas att det var riktigt sladdriga spår i några kilometer. 2 av 4 spår används, ingen ide att lägga sig i de spåren ingen kör i då det går nästan dubbelt så segt där. Blir till att gilla läget och följa tempot och ta rygg på andra när de ger sig ut, vet inte hur mycket av min egen energi jag vågar ta av, snålar hellre för mycket än för lite. Tror det var mer än 1 som blev lite smått irriterad på mig när jag låg lite nära några gånger, lätt hänt, en norrman stannade till och med helt sonika i spåret och steg åt sidan när jag råkat stå på hans skidor en gång för mycket när han skulle staka med frånskjut 😉

Nästa stopp, Mångsbodarna, det går relativt lätt, jag är nöjd med glidet, största utmaningen är att hålla sig i spåren när de delvis försvinner. Jag är mest nervös inför stigningen emot Evertsberg. Måste erkänna att jag inte hade stenkoll på banprofilen. Men var i alla fall skraj för Evertsberg. Borde kanske med facit i hand varit mer skraj för Risberg som faktiskt var en brantare stigning, men eftersom jag var inställd på att Evertsberg skulle vara jobbigt så tänkte jag inte så mycket på stigningarna redan nu. Risberg förknippade jag mer med nerförsbackar, finns en film på youtube som visar en 5 min lång filmsekvens där i princip samtliga åkare vurpar mer eller mindre smärtsamt. Detta var jag alltså mest nervös för när det gällde Risberg, men det var inga problem, klarade mig från att vurpa i Risberg och plötsligt var jag i Evertsberg. Redan nästan halvvägs alltså.

Jag kan ju inte det där med dubbelt frånskjut och är inget vidare på att diagonala. Backarna klarade jag mest genom att gå ur spår där snön klibbade fast direkt under skidan och sedan springa upp, allternativt saxa upp, för backarna. Annars var det stakning som gällde minst 90 % av loppet.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag var trött när jag kom till Evertsberg, tog mig en bulle, lite blåbärssoppa och lite energidryck, och nu var det utför! 5 km bara försvann och man hann vila upp sig ordentligt i backarna ner mot dalen innan Oxberg. Här var långt mycket svårare att hålla sig på benen än den lilla skitbacken i Risberg. Var nära på att köra över en gubbe som satte sig på röven framför mig men lyckades manövrera förbi honom och istället nästan kapa en åskådare, men parerade även det i sista sekund och kom tillbaka in i spår. Nu börjar milen bli tunga, det jag tänker på nu är mest ölen som jag lagt ner i min duschpackning. Även faktumet att Emil och Johannes startat bakom mig och med största sannolikhet har det ännu värre än jag då spåren försvinner mer och mer för varje åkare som passerar, får mig att kämpa vidare.

Innan Oxberg är jag helt säker på att Filip Hammar står och snackar i mikrofon och peppar folket som åker upp för backen där Preem Hillrace äger rum (vem som kommer snabbast upp för backen av motionärerna), måste vart han, men litar inte helt på mitt eget omdömme i det här läget, kan lika gärna ha vart Kalle Moreus. Är i och för sig rätt så säker på att Fredrik stog några hundra meter fram på kontrollen i Oxberg och snackade, så måste nog ha vart Filip där innan också.

Här i Oxberg börjar jag krokna lite, har tagit mig 62 km, 28 kvar. Det längsta jag åkt innan vasaloppet var 4.2 mil, och då var jag helt slut. Nu är det nästan ett helt lidingölopp kvar…. och det är långt. Mer negativa än positiva tankar som snurrar i huvudet nu. Men samtidigit vill jag bara komma i mål, och det gör man snabbast genom att åka vidare så snabbt man orkar. Så tar mig vidare. I Höksberg får jag en energi-gel och toppar den med kaffe-cola. Det fick orken att öka och nu börjar jag äntligen vittra slutet! Fortfarande 19 km kvar dock, ingen liten sträcka på något sätt.

Kör på, tappar några få placeringar tror jag men ligger rätt så stabilt. I Eldris känner jag att det är dags att ge allt. 9 km kvar, det är så klart en bit men bara en tiondel av loppet. Jag tar rygg på en veteran med orange nummerlapp. Den här veteranen var pigg och stark och jag fick ge allt för att hänga med honom, men tillsammans körde vi om en hel del folk. Verkade som om den där lappen föde viss respekt med sig för jag fick intrycket av att folk flyttade sig när vi kom glidande.

Under denna sistasträcka plockade jag återigen placeringar. 4 km kvar: Man börjar höra speakern vid målgången i Mora. 2 km kvar: Man ser kyrktornet. Nu är det bara att öka! Över sista puckeln och sedan är det bara att glida igenom upploppet, passar på att köra förbi en sista gubbe innan målgång!

Sluttid för mig blev 06.52.55. Sjukt nöjd med det ska väl tilläggas.

Här är tabellen:

Mellantider

Jag kunde knappt stå på benen, skakade som ett asplöv men hade ett stort leende på läpparna! Vilken känsla att komma i mål!

Jag slukar en flaska mjölk, lämnar skidorna och tar mig till duschen där väskan med torra kläder och en öl väntar. Möter upp Emil och tar sedan emot Johannes när han kommer i mål! Vi tar några bärs på baren vid målgången innan vi tar oss tillbaka till skolan där vi firar loppet med resten av gänget! Kan väl erkänna att man var rätt så trött. Sömnen var djup och drömlös! Nästa år är det medalj som gäller!

 Emils målgång (1.20.40 in i klippet)

Fredriks målgång (22.50 in i klippet)

Johannes målgång (1.14.45 in i klippet)

Relaterade Bilder: