Klockan slår nio och vi flyger upp ur sängen pigga och hurtiga som aldrig förr, eller vänta nu så var det ju inte. Så här var det, just ja. Vid nio tiden började ett helvetiskt oväsen som snart lokaliserades och oskadliggjordes, SNOOZ, nä just fan, det går ju inte i dag vi måste hinna käka innan bussen till nothingham går. Några minuter av ”jag önskar att ja vore död så att huvudet slutar värka” fortled och sedan var alla på benen, alla utom Tony som kanske var död på riktigt, fast vid närmare eftertanke, nä, döingar låter inte som ångvältar, eller? Vi petar lite på han och ett rödsprängt glansigt öga öppnas, LÅT MIG VARA!! säger han mycket bestämt. Vi petar lite till. Tillslut står han upp vilket vi tog som ett gott tecken och började gå. Jag måste blitt överkörd av en lastbil så ont som jag har i kroppen, hör man Tony muttra bakom oss, när han på ostadiga ben försöker komma i kapp.
Väl nere i puben blir vi serverade full English breakfast vilket tycks bota det mesta av huvudvärken och det märks att gruppen är påväg tillbaka. Det är då vi kommer på att vi glömde Emma uppe på rummet, hon hade tydligen låst sig ute och behövde nån stans att sova, vilket hon såklart fick. Men nån frukost fick hon då inte, riktiga gentlemen. Men hon ville inte ha ändå sa hon, vad annars skulle hon säga i det läget.
Nu var det i alla fall dags att ta sig till bussen, Fredrik hade tagit över kommandot som vanligt, manyana manyana känslan var som bortblåst och vi sprang som idioter mot taxin och glömde än än en gång Emma som vi fick vinka hejdå till från taxin. Väl framme på staionen insåg vi att vi hade ganska gott om tid i alla fall, typ en timme!!
Bussresan till Nothingham gick friktionsfritt och vi anlände utsövda och glada i hågen. Kvällen avslutades med en middag på den lokala puben(The Three Wheatsheaves) med Fredriks kompis Kenny som kom från Kanada och var en riktigt rolig prick med ett brinnande intresse för gräs av olika slag.
Relaterade Bilder:
